jag känner att jag måste skriva något, något om Helena. jag kände inte dig längre, men några minnen från förr (när allt var så himla bra) har jag. när vi lekte, sjöng och så. vi var kanske 11 år och jag hade lärt känna dig genom Minna. Och nu är du borta, det är helt jävla sjukt och jag vet att många av mina vänner är hjärtekrossade. det är ingen tid för att vara glad nu känner jag. men jag tror att Helena har det bra nu vart hon än hamnat. Och så många som kommer komma ihåg henne. det är fint.
idag har jag ingen aning om vad jag ska göra. tror jag bara ska mysa med mamma och pappa. kolla lite filmer. skulle egentligen plugga men jag orkar faktist inte. det får jag ta imorgon istället när helvetet börjar igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar